Takaisin
=> Yhteiskunta

FN och den moraliska dimensionen


Håkan Nordman har i sin informativa artikel (27.11.) konstaterat att det "skadskjutna FN" behöver världens stöd. Jag instämmer. Behovet av stöd är stort, men inte bara inom de i artikeln nämnda områdena. Så vitt jag kunde förstå fattades nämligen en viktig sak i Nordmans: frågan om FN:s moral.

FN har fattat goda beslut och startat värdefulla program då det gäller hälsovård, barn, skolning, flyktningar, krig mot fattigdom, forskning, fredsbevarande (t.ex. på Balkan och i Afghanistan) etc. Det förs omfattande diskussioner om absolut viktiga saker så som HN skriver. De allra nyaste besluten angående terrorismen är hoppingivande och moraliskt rätta. Men FN har ändå kommit till korta då det gäller människorättskränkningar som pågår i dess egna medlemsländer.

När FN fattade sitt beslut att inte stöda krig mot Irak, konstaterades det allmänt att USA och dess allierade gjorde mot FN:s beslut. Färre är de som anser det vara nödvändigt att ställa frågan om FN:s beslut var rätt eller inte. Man har så att säga utgått ifrån att allt det som FN gör är moraliskt rätt. Men den utgångspunkten är nog fel.

Beslutet mot Irak-kriget har en dyster bakgrund. FN:s sanktioner mot Irak - de var nödvändiga så länge Saddam var vid makten - skördade uppskattningsvis mellan 300000 och 350000 offer under ca tio års tid främst bland barn, sjuka, åldringar och dom som annars var de svagaste i samhället (medan Saddam och hans närmaste krets levde i lyx). Detta betyder genomsnittligt ca. 2700 offer per månad under tio års tid, för att inte tala om de tusen och åter tusen som fick sätta livet till pga. Saddams direkta förföljelser. FN:s beslut mot kriget var samtidigt ett beslut för att allt detta skulle fortsätta som förut. Att fatta ett sådant beslut var inte rätt. Att ställa Frankrikes, Tysklands och Rysslands ekonomiska, diplomatiska och politiska intressen före det irakiska folkets lidanden under Saddam var inte heller moraliskt rätt. FN var inte kapabelt för ett moraliskt ansvarsfullt beslut. Detta måste sägas klart ifrån. I detta fall axlas ansvaret naturligtvis till en stor del av dessa tre nationer själva (obs. vetorätten). Hittills har ingen heller kommit med ett försvarligt alternativt förslag till kriget. Angående Afghanistan har FN:s beslut varit bättre, men där hade ingen nation ekonomiska intressen heller. De allierade beskylls också för "unilateralism" utan att komma ihåg att det var just detta de själva inte ville.

Vapeninspektörernas begäran om mera tid i våras kunde lätt tas som en förevändning i oändlighet mot en militär lösning med den logiken (läs: "antilogiken") att om vapen inte hitta(t)s så behövs det inget krig - som om Saddam, terrorismen och en värld full med vapen inte skulle ha funnits till. Det minsta FN kunde nu göra skulle vara att äntligen ge sitt fulla stöd åt det irakiska folket, dvs. ta ett moraliskt ansvar för läget i Irak där organisationen har varit inblandad i över tio års tid. Om FN verkligen hade tagit detta sitt ansvar för Iraks lidanden på alvar skulle läget i landet nu vara betydligt lugnare och nationens utveckling skulle ha förutsättningar att göra mycket snabbare framsteg än nu är fallet. Det i viss mån förlorade förtroendet för organisationen kan trots allt så småningom återställas och stärkas om inte nya moraliskt problematiska beslut fattas igen.

De som inom FN har en djup ansvarskänsla och bryr sig om de mänskliga rättigheternas öde i dagens värld behöver vår helhjärtade uppmuntran. Att stöda FN kan tidvis kräva att vi också tar upp organisationens moraliska dimensioner. FN förtjänar också detta vårt stöd.

Takaisin
=> Yhteiskunta