Takaisin
=> Yhteiskunta

Kritik och politiskt hat

Hbl, maaliskuu 2005.

 

Wilfred Hildonen (13.3.) har i princip rätt då han hävdar att kritik och hat är två skilda saker. Men det kan också finnas hatfull kritik. Detta kunde man se i AstridMaria Rinne M. Mendes insändare (6.3). Här gäller det politiskt hat, inte hat i allmänhet. Skillnaden är viktig.

Man kan lätt analysera hennes text som hatfull fastän ordet "hat" inte förekommer i den. Det samma gäller t.ex. Hbls många ledare. Inte säger Månson eller Gadd att de skulle hata USA. De behöver inte säga det därför att läsarna nog ser klart var det klämmer - utan att behöva läsa mellan raderna.

Och när Eugen Parkatti (13.3) buntar ihop Stalin, Hitler och Bush, synes det mig vara uppenbart att om skribenten är en utbildad person som borde veta bättre, så tyder sådant här också på att blint hat har tagit över. När man hatar, förlorar man fakta helt och hållet ur sikte. Det fenomen borde nog en psykolog som Parkatti bra känna till. Det finns en skillnad mellan att döda milliontals människor och att göra slut på ett folkmord genom att störta diktatorn och göra de första vacklande stegen i statsdemokratin möjliga.

Rosing rubricerade vackert: Hatet är inte alldeles ärligt. Jag skulle omformulera rubriken så här: "Hatet är inte alldeles sakligt", inte i hennes fall eller någon annans.

USA har inte skapat talibanernas eller Saddams skräckvälde. USA:s stöd till Afghanistans frihetskämpare under den ryska ockupationen hjälpte till bl.a. att förödelsen inte blev ännu större bland det afghanska folket och höll självständighetsgnistan levande. Att det också fanns ett parti i Afghanistan som hette talibaner med sin stenhårda islamistiska och människofientliga politik hade helt andra rötter än USA:s inblandning. Det samma gäller Saddams folkmord. Rösträkningens olyckliga tekniska vacklande hade för fyra år sedan hade ingenting med brott att göra.

De i Hbl (15.3) publicerade nyaste inläggen (flera skribenter) om saken har ett par gemensamma drag. Det görs ingen skillnad mellan politiskt hat och hat i allmänhet. Och för det andra: Man anklagar USA:s politik men säger inte ett enda ord om vad som var felet med att Saddam störtades och ett enormt folkmord kunde stoppas. Eller tycker skribenterna att det var rätt att FN inte ville ta itu med (den av folkrätten förutsatta skyldigheten) att stoppa folkmord p.g.a. några staters själviska ekonomiska politik med Frankrike i spetsen? En likadan process binder igen FN:s händer, vilket kan läsas i måndagens (14.3) Hbl i Sanna Karlssons artikel om Kina och Darfur.

I Rosings och andras liknande artiklar angående Irak och USA har man kunnat läsa om avgörande historiska fakta som medierna inte ens vill nämna. Resultatet av den okritiska Irak-informationen i massmedierna har blivit att det har skapats antiamerikanska myter som folk uppriktigt "tror sig tro på" liksom på kejsarens nya kläder. När man gång på gång anklagar USA för att ha gjort fel (mot Irak) och inte säger ett ord om t.ex. Saddams folkmord eller terrorism, talar man inte sanningsenligt.

Juhani Lindgren, Tavastehus

Takaisin
=> Yhteiskunta